Ibland, dock väldigt sällan, springer man på en film som EFTERÅT matar större nöje in i huvudet, än vid tillfället då den dansade omkring på näthinnan. Triangle är en sådan rulle och man kan tycka att den dök upp från ingenstans, med okända skådisar och en regissör (Christopher Smith) som bara har en handfull doldisfilmer i bagaget. Källor säger att det tog Smith två år att få ihop manuset till Triangle, och jag kan direkt begripa varför varje vecka och månad behövdes. Det är en synnerligen väl ihopknuten säck rubricerad thriller/skräck och innehållet pyr av ett mysterium som skulle få det att klia i pallet på den mest inbitna filmdjupdykaren.
Triangle välkomnar oss med en gråtande Jess (Melissa George) som tröstar sin chockade, autistiska son. Hon säger till honom att man ser hemska saker i sina mardrömmar. I förbindelse med inledningen preppas en segelbåt på en solig hamn i Florida. Tommy heter karln som joxar och snart får han sällskap av ett par, plus en, och vi förstår att en segeltur ska gå av stapeln. Kort därpå anländer Jess. Blek och desorienterad förklarar hon att sonen är i skolan när frågan kommer på tal, och vidhåller att hon vill ut på seglatsen trots sitt slitna tillstånd. Väl ute på Atlanten somnar hon på segelbåten i ett par timmar och vaknar i ett fräschare tillstånd. Här tar karusellen vid. Vinden dör tvärt och ett bibliskt oväder kastar sig över ensemblen på den lilla båten, som välter och sänder en av dem till ett okänt öde, förmodad död. På den uppochnedvända segelbåten blir de sittandes tills en stor kryssare dyker upp som en dagdröm framför dem. De ser en gestalt uppe på däck och intar skeppet med sikte att få komma hem, men ombord syns inte en själ. De ropar och inspekterar de dova korridorerna till den punkt då Jess stannar upp och påstår att hon varit på skeppet förut, men situationen förblir hjälplös tills allting tar en plötslig och omskakande vändning.
Handlingen cirkulerar kring Jess till största del, och jag ska säga att Melissa George ger ett imponerande intryck i sin komplexa och utsatta roll. Filmens fundament leker med tid och rum, och däri ligger gåtorna som serveras likt en frukost på sängen. Det går att ifrågasätta så mycket under filmens gång, tills nästa vändning kommer och besvarar frågorna med att ställa nya. På detta sätt byggs allting upp och mot slutet - när man TROR sig kunna hurkla fram ett "AHA!" - lägger Triangle i sjätte växeln och erövrar ännu en sträcka. Det var över huvudtaget fascinerande att delta i ett så välvirkat nät av trådar som alla går ihop och samarbetar för en helhet, väloljad och hal med värdet att kunna ses igen och diskuteras utan ände. Tycker man illa om Triangle så är det för dess tama approach gentemot dagens skräckton, men då vågar jag garantera att man enbart vill se gore och slippa använda nöten på minsta sätt. För den här rullen kräver eftertanke, den ber om det och förtjänar det. Jag bjöd till, och är fortfarande perplext fundersam på det mest härliga sätt man kan vara efter en film. Hade bara samtliga karaktärer bredvid Jess fått en mustigare identitet så vore betyget snäppet högre.
Triangle välkomnar oss med en gråtande Jess (Melissa George) som tröstar sin chockade, autistiska son. Hon säger till honom att man ser hemska saker i sina mardrömmar. I förbindelse med inledningen preppas en segelbåt på en solig hamn i Florida. Tommy heter karln som joxar och snart får han sällskap av ett par, plus en, och vi förstår att en segeltur ska gå av stapeln. Kort därpå anländer Jess. Blek och desorienterad förklarar hon att sonen är i skolan när frågan kommer på tal, och vidhåller att hon vill ut på seglatsen trots sitt slitna tillstånd. Väl ute på Atlanten somnar hon på segelbåten i ett par timmar och vaknar i ett fräschare tillstånd. Här tar karusellen vid. Vinden dör tvärt och ett bibliskt oväder kastar sig över ensemblen på den lilla båten, som välter och sänder en av dem till ett okänt öde, förmodad död. På den uppochnedvända segelbåten blir de sittandes tills en stor kryssare dyker upp som en dagdröm framför dem. De ser en gestalt uppe på däck och intar skeppet med sikte att få komma hem, men ombord syns inte en själ. De ropar och inspekterar de dova korridorerna till den punkt då Jess stannar upp och påstår att hon varit på skeppet förut, men situationen förblir hjälplös tills allting tar en plötslig och omskakande vändning.
Handlingen cirkulerar kring Jess till största del, och jag ska säga att Melissa George ger ett imponerande intryck i sin komplexa och utsatta roll. Filmens fundament leker med tid och rum, och däri ligger gåtorna som serveras likt en frukost på sängen. Det går att ifrågasätta så mycket under filmens gång, tills nästa vändning kommer och besvarar frågorna med att ställa nya. På detta sätt byggs allting upp och mot slutet - när man TROR sig kunna hurkla fram ett "AHA!" - lägger Triangle i sjätte växeln och erövrar ännu en sträcka. Det var över huvudtaget fascinerande att delta i ett så välvirkat nät av trådar som alla går ihop och samarbetar för en helhet, väloljad och hal med värdet att kunna ses igen och diskuteras utan ände. Tycker man illa om Triangle så är det för dess tama approach gentemot dagens skräckton, men då vågar jag garantera att man enbart vill se gore och slippa använda nöten på minsta sätt. För den här rullen kräver eftertanke, den ber om det och förtjänar det. Jag bjöd till, och är fortfarande perplext fundersam på det mest härliga sätt man kan vara efter en film. Hade bara samtliga karaktärer bredvid Jess fått en mustigare identitet så vore betyget snäppet högre.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar