KEVLARSÄL

Så kom ett slut, och en början

2011-07-22T02:00:00.003+02:00

Blogglusten är borta och jag ber om ursäkt om någon mot förmodan fortfarande följde KEVLARSÄL. Det har knappast varit en succe och just nu ser jag ingen anledning att fortsätta.

~ Peter

EDIT: Och plötsligt fanns PaladinDAYDREAMS att följa istället. Det blir dock inte samma grej, vilket med största sannolikhet är positivt.

Eventuellt, framöver, om suget blir för hårt att uttrycka mig som KEVLARSÄL tillåter så bloggar jag här också. Den som lever får se. Puss.

Och nu, för längesen

2011-07-19T14:53:00.000+02:00

Veronica Maggios undersköna Sju Sorger.

Länge leve sommaren
den som kom och gick igen

TOPP 10: Anime-intron #1

2011-07-16T18:30:00.001+02:00

TOPP 10 Anime-intron är här! Jag har letat, väntat, sorterat, bedömt och angstat i flera månader över denna lista som i början framstod helt omöjlig att virka ihop med någon rättvisa. Listans kriterier är som följer:

1: INTROT och bara introt. Alla är ca 1.30 minuter långa.
2: SNYGGT eller inte? Estetiskt genomtänkt? Originellt?
3: MUSIKALISKT? Är det medryckande? Minnesvärt?
4: LASTING APPEAL? Oförglömligt med måste ses-status?

Och det ska sägas: se dem i HD-format och helskärm!

Michiko to Hatchin! Engelskan har ett uttryck, picture-perfect, som anspelar på ett oklanderligt motiv, när det är så perfekt att det blir värt att förevigas. Om vi ska tala om ett jordbävningslikt nedslag av anime-intron på nätet så är Michiko to Hatchin dess epicentrum just nu. Det handlar om allt från den exotiska musikens klockrena upptakt till artstylens explosionsartade estetik med förföriska färger, raster och kaxiga bildsnitt. Det är eggande, chic, sexigt och fullkomligt inpräntat i minnet från första titt; vi har därmed vår förstaplats.

Då var alltså listan komplett. Det var ingen vals i parken som sagt, och flera snygga intron får nöja sig med hedersomnämnanden: Darker Than Black, Wolf's Rain, Last Exile, Katanagatari, Dance In The Vampire Bund och Lucky Star.

Ni kan även plantera ögonen på hela listan här!

Skräcken i Tranemo

2011-07-15T19:21:00.004+02:00

Och solen strååååålar. Inte. Men just idag är jag tacksam eftersom en tripp till föräldrarna innebär ond bråd död för Mollie om solen steker min Seat Ibiza på vägen. Nu gjorde regnet det hela behagligt och fiddelidoo ♥. Jag känner dock en viss oro att det ska bli en lika värmelös sommar som de föregående två-tre. Jag kan svära på att den här årstiden var en återkommande masugn under barndomsåren; NÅGOT HAR ALLTSÅ HÄNT. Fel på planeten, vi är doomed, omg, och så vidare.

Hur som helst är det fabulöst skönt att komma iväg och få en dos Tranemo, hur sagolikt händelselöst det än må vara här, och hur makalöst mycket jag än må sakna någon. På vägen hit nämligen, förbi prunkande granskogar och folk som kör sina bilar likt komapatienter, kände jag att denna form av sceneri är helt berövad mig. Jag kände att jag hörde hemma bland lantvägar och småvillor. Allt smakar dock inte prima; i Tranemo är det som att alla har bildat en klädpakt som tillåter de mest otänkbart osnygga kombinationer av paltor - som träningskläder till vardags, shortsbyxor och instoppad T-shirt med sockor&sandaler-kombon, eller pösiga, babyblå jeans med en blus som verkar säga "jag skiter i världen, jag skiter i DIG". Det är lite underbart och helt förskräckligt på samma gång. Som att se på skräckfilm när man var liten.

Och nu, en natt

2011-07-14T17:33:00.002+02:00

Placebo, live, med Sleeping With Ghosts.
Helt otroligt.

It seems it's written
But we can't read between the lines

Star Trek

2011-07-12T18:41:00.003+02:00

Jag har skrivit om Star Trek (2009) förut, bara inte just här på KEVLARSÄL. När jag hörde att J.J. Abrams skulle försöka blåsa nytt liv i rymdsoppan av rymdsoppor, scifi-nördarnas heliga graal, en uttjatad evighetssåpa utan dess like som jag personligen aldrig någonsin funnit avlägset intressant - sååå infann det sig en viss naturlig skepsism i min kropp. Herrejävelen vad fel jag hade.

Detta är mycket av en introduktion och vi får främst en historisk återblick i uppkomsten av kaptenskapet i rymdflottan hos James Kirk (formidabel Chris Pine) och vänskapen till hans förste man på däck, Vulcanen Spock (Zachary Quinto). Handlingen i sig kretsar kring Kapten Nero som är redigt arg och vill hämnas sin utplånade planet, och tar därmed till tidsresor och diverse godis som svarta hål för att göra så. Kalaset känns fylligt, väl uttänkt och filmens mänskliga hjärta behålls pulserande på ett effektivt sätt genom hela filmen.

Star Trek är en pånyttfödelse av ett rymdepos som anpassats för massan. En må säga vad som behagas om denna allmänflirtiga anpassning, men att påstå att Abrams gjort ett dåligt jobb är bara inte möjligt när Trek-kärnan känns så intakt. Det är också en film med en rasande takt, visuella fyrverkier avlöser varandra genom sprudlande actionscener och när det i korta intervaller lugnar sig så tar den lysande dialogen över, och levereras klanderfritt av främst Chris Pine och Zachary Quinto som båda verkar födda för rollerna som Kirk och Spock.

Har jag invändningar så handlar det om en långt dragen käckhet som inte smakar väl hos mig personligen, samt en fanservice som blir lite sur i slutändan. Det finns ett bäst före-datum på vissa skådespelare trots allt. Utöver detta är det svårt att hitta en lika visuellt spektakulär, spännande, charmig och berörande scifimatiné att ta del av idag, bredvid Star Wars. För alla som principskippat denna pärlan: sluta tvivla! Stabil åtta.

Och nu, en hypotes

2011-07-11T10:00:00.002+02:00

Ryan Adams ger sin drömska version av Oasis fantastiska Wonderwall.

And all the roads we have to walk are winding

TOPP 10: Anime-intron #2

2011-07-08T21:14:00.002+02:00

TOPP 10 Anime-intron är här! Jag har letat, väntat, sorterat, bedömt och angstat i flera månader över denna lista som i början framstod helt omöjlig att virka ihop med någon rättvisa. Listans kriterier är som följer:

1: INTROT och bara introt. Alla är ca 1.30 minuter långa.
2: SNYGGT eller inte? Estetiskt genomtänkt? Originellt?
3: MUSIKALISKT? Är det medryckande? Minnesvärt?
4: LASTING APPEAL? Oförglömligt med måste ses-status?

Och det ska sägas: se dem i HD-format och helskärm!

Ergo Proxy! Jag kan bara tala för mig själv, men det skitigt röriga gotiska montaget som utgör Ergo Proxys öppning får blodet att surra hos undertecknad. Sedan har det aldrig skadat med episka höjningar i musiken till kameror som flyger runt och knådar dramatik till karaktärer i samklang med soundtracket (0:55), som bandet MONORAL så hyggligt har bidragit med i form av "Kiri". Smakfullt, mörkt, stilslipat, gritty, laddat, fulländat. Andra plats är ägd.

Dagens avrättning

2011-07-07T14:22:00.004+02:00

"Ägarna förtvivlade: Nästan hela huvudet var bortskjutet.
Katten Kajsa skulle bara ut på sin dagliga upptäcktsfärd. Det slutade med att hon sköts till döds – av polisen."

Okej. Här hade vi Kajsa. Fyrbent, hårig och inklockad på 1,5 kilo. Kajsa var en katt. Efter att Kajsa varit ute och ränt lite i det fria efter tio års innekattliv blev hon högst troligen stressad av intrycken och beslöt sig för att bita en tant i armen. IN MED NATIONALGARDET, tänkte väl tanten och ringde förmodligen samtliga polisstationer i Sverige. Överdriften till trots kom det ändå TVÅ (haha) polispatruller för att hantera denna best, den monstruösa Kajsa, och de fångade in draken med snaror. Vid detta laget var dock monstret bortom räddning:

– Vi upplevde att hon var aggressiv och förvildad. Eftersom vi inte hittade någon märkning på katten beslutade vi att den skulle avlivas, säger Lars Eriksson på Östersundspolisen.

Således ställer sig snutarna och blåser skallen av katten med sina tjänstevapen. Detta sprängda lik får sedan ägarna identifiera OCH JAG BLIR BARA SÅ erfE%RY%#&¤%&W¤%&T¤%T. T ERY¤%Y&%/#%&. TRH%R&T#HTHrbhw. REG&%YU#(%&75y. ERG¤%Y" . tr% y2.452 Y%Y"5 4y56.4uh. 6thtn yn6.5j56j.65j65j:&5.

Nog sagt.

Och nu, skymning för jungfruheten

2011-07-06T21:34:00.000+02:00

Stereophonics med Innocent.
Nådavacker video, underbar låt.

Försäljarpesten

2011-07-06T00:33:00.000+02:00

Är det något kneg på vårat klot av jord och vatten som aldrig skulle falla mig i smaken så är det på-plats-försäljare. Ni vet, tomtarna som står vid sina bås och flåsar som hyenor i väntan på förbipasserande som har svårt att säga nej. Det kvittar vad de erbjuder, säljer eller predikar för, det framstår alltid lika sleazy och jag säger alltid att jag inte hinner snacka. Vanligtvis fungerar detta fint, men stundom, som idag, börjar de ifrågasätta vad jag säger. Det är då jag lackar! Åhååå hoo hoo. Vilken fecking rätt har hyenorna att tvivla på min business, fråga jag med all rätt! Det var en klämkäck ung böna som uppenbarligen anställts för sitt utseende som utan ögonkontakt började tjuta om nåt pensionsblaj i min riktning, och hon hollrade som ett flyglarm tills jag vände mig om i ren irritation och direkt sa att jag behövde skynda vidare. Då lade hon huvudet på sidan och mumlade något frätande varpå jag gick i ren ilska. HÄXA! Jag kan förstå att deras jobb är påfrestande, men plocka ett ANNAT kneg om ni inte kan hantera människor med respekt, mm? God damn!

MOTHERF*****

2011-07-04T22:15:00.001+02:00

EXAKT så här känner jag mig i långsamma, trånga bussar bland trängande, stinkande och påfrestande människor. Åh, Elaine. Du är den kvinnliga jag!

TOPP 10: Anime-intron #3

2011-07-01T20:06:00.001+02:00

Ungdomsrasism

2011-06-30T21:30:00.003+02:00

Är det något som oroat mig den senaste tiden så är det ungdomsrasism. På min utbildning mot lärarlicensen har jag praktiserat på en grundskola som till största del saknar invandrare helt och hållet. Det har framstått uppenbart hur den helsvenska miljön har färgat vissa elevers agg mot andra etniciteter. Det har talats om negrer hit och dit bland klasserna, främst bland killar, och skulle någon vara ryss så måste det hela tiden poängteras och göras till ett utmärkande drag hos personen.

Som det ser ut i många skolor idag så skiljs etniciteter åt och bildar en homogen skola, antingen helt svensk eller helt utländsk. Jag kan inte vara ensam med att rubricera detta som en smärre katastrof inför framtiden, där ett mångkulturellt Sverige till slut tvingar skilda etniciteter att leva tillsammans trots att de indirekt skolats för motsatsen. Där har vi den skolan; de hör hemma där. Här har vi vår skola; vi hör hemma här. Sedan har vi SD, som på min skola vunnit skrämmande stor mark enligt förra skolvalet. Jag vågar garantera att dessa siffror inte hade existerat med blandade etniciteter.

Jag ser det som ett kraftigt varningstecken när elever kan inte släppa taget om andras kontrasterande härkomst och istället se människan bakom den. Jag har över huvud taget svårt att förstå vad rasism bygger på, mer än rädslan för det okända. Jag intalar mig själv att det måste vara något mer än så - att det inte kan vara så idiotiskt och simpelt - och jag vet inte om jag vill ha rätt eller fel.

Och nu, en sista önskan

2011-06-28T20:03:00.000+02:00

Royal Republic med Tommy-Gun. Strålande!

Sommaren, den skojaren

2011-06-27T16:29:00.003+02:00

Sommaren, den skojaren, verkar skifta mellan kallt och varmt som en klimatjojo och på toppen av kakan ligger en klick av ljusets hastighet, så som jag uppfattar att dagarna blåser förbi just nu. Att göra absolut ingenting borde gå plågsamt långsamt, tycker en? Nejdå, det är redan juli snart och en blygsam bångest samlar sig i kroppen.

Midsommar var dock ett undantag i slentriansoppan. Tanken var att det skulle grillas på gården men under hot av regnprognoser hade vi samlat oss, fyra manliga skallar i en låda lämplig för två, i min lägenhet och skrattade som japanska skolflickor åt diverse spel, TV-serier och diskussioner under alkoholens regerande hand. Det är något väldigt mysigt med att vara värd för en kväll. Man tar hand om människor på ett sätt, sköter om deras trivsel och styr skutan mot sociala vatten. Visst kan båten kapsejsa men då får man vara rejält jubelklantig. Som att råka bajsa på någons ansikte helt plötsligt och lustigt. Det vore en riktig blunder. Svårt att misslyckas med gott krubb dessutom, och jag fick chans att tillaga min första smulpaj någonsin. ÄNNU en ugnsrätt att stoltsera med!

TOPP 10: Anime-intron #4

2011-06-25T19:06:00.003+02:00

TOPP 10 Anime-intron är här! Jag har letat, väntat, sorterat, bedömt och angstat i flera månader över denna lista som i början framstod helt omöjlig att virka ihop med någon rättvisa. Listans kriterier är som följer:

1: INTROT och bara introt. Alla är ca 1.30 minuter långa.
2: SNYGGT eller inte? Estetiskt genomtänkt? Originellt?
3: MUSIKALISKT? Är det medryckande? Minnesvärt?
4: LASTING APPEAL? Oförglömligt med måste ses-status?

Och det ska sägas: se dem i HD-format och helskärm!

Eden of the East! Heliga moder Jords buzzande sköte vilka smakfulla 81 sekunder. Det finns så mycket symbolik inkrämad i detta urbana inferno av silkeslena färgskalor, så mycket mystik och tankemat att det blir närmast överväldigande. Ett intro av den här kalibern både kräver och förtjänar omtittningar, för att inte tala om omlyssningar. Oasis bidrar med den rysande bra "Falling Down" och som av en händelse finns hela låten, tillsammans med hela animationsvideon, här för er att avnjuta. Det är konst.

Och nu, räddningen

2011-06-24T02:27:00.000+02:00

Kent, med Hjärta. Magiskt.

Som det strålar från ditt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta

Sucker Punch

2011-06-22T20:41:00.006+02:00

Zack Snyder, ni vet, tomten som presterade 300, ni vet, filmen som gav den manliga bröstmuskeln en ny titel, är tillbaks för att sparka rompah med hjälp av ett gäng tvålfagra damer i Sucker Punch. Han är också mannen bakom den formidabla Watchmen, så mitt intresse är inte helt och blygsamt instuvat i garderoben. Dock har Snyder ett sätt snuska till sina filmer med en grafisk aura som sitter likt rök i kläderna från jamaicanska cigarrer, och Sucker Punch följer den modellen mer än någonsin. Jag får intrycket att han sitter hemma och lirar fickpingis till sina egna datoranimationsfester; kanske blev det lite väl mycket rök och speglar denna gången, för han verkar glömma att det ska berättas en ordentlig och bra historia på vägen.

Baby Doll (Emily Browning) är den sockersöta... ja, BABY DOLL, som placeras på mentalsjukhus av sin hemska styvfar när hennes mor dör. Mentalsjukhuset visar sig i själva verket vara ett bordellimperium och hon bestämmer sig för att fly detta hellhole efter en uppenbarelse som berättar hur det hela ska gå till. Här kommer skruvarna! Baby Doll behöver ett visst antal föremål till sin plan och dessa ska tjejpolarna stjäla medan hon dansar, för Baby Doll dansar SÅ bra att hon försätts i en mental fantasyvärld full med zombienazis och drakar - I VILKEN hennes tjejpolare, och inte minst hon själv, springer runt med svärd och automatvapen för att lyckas med ett uppdrag som i själva verket bara utspelar sig i verkligheten.

Stön. Där har ni Sucker Punch i ett nötskal, vars kärna är så liten och spretig att man undrar hur mycket (lite) uppmärksamhet handlingen egentligen fick på manusstadiet - för lita på att det bjuds på effekter. Ni återfinner Snyders sedvanliga evighetspartier av slowmotionmissbruk, hans knarkande av överbombastisk action med rostiga färgfilter och hela paketet. När det ovanpå detta kretsar kring ett gäng skräddarsytt snygga kvinnor så börjar det lukta unket. För egen del blir det väl mycket pojkfantasi-trams för att någonsin kunna tas på allvar, och även om vissa actionsekvenser är någorlunda underhållande så finns det tillräckligt med dassiga scener för att väga ner alltihop. Ledsen Snyder, jag köper det inte. Gör ett bättre jobb med din Stålmannen-rulle är du bussig.

Kexbananer!

2011-06-21T19:59:00.001+02:00

Veckans tips måste onekligen bli detta! Kexchoklad har gått bananas i sina fabriker och krämar ut en massa galna smaker som blåbär och hallon, men framförallt den här bananvarianten som smakar mumma rakt igenom. Köp! Det är Limited Edition dessutom (påstår de) så det kan vara läge att köpa hela lagret inför resten av livet.

TOPP 10: Anime-intron #5

2011-06-18T19:09:00.004+02:00

The Man In The Kitchen

2011-06-17T18:58:00.001+02:00

Till slut hände det! Jag vispade ihop min första gratäng. Min repertoar av blygsamma skills i köket har alltid handlat om allt som rör sig bortom ugnens formidabla domäner. Steka, koka, bre mackor; såna maffiga grejer. Men här fick jag alltså ihop en sprillans fet (antagligen bokstavligt) pastagratäng. Ska dock erkänna att Felix höll min hand hela vägen som jag vore en pittögd snorunge i lustiga huset på tivoli, för enklare än så här kunde det inte bli. Snitta ena änden, ös, snitta andra änden, ös, in i ugnen på 225 fräsgrader och vänta in orgasmen.

Gott var det också. Satan i den trevliga gatan!

Finsk Disco 101

2011-06-17T11:55:00.002+02:00

Idag är det fredag kära vänner, och vad passar då bättre än att lära oss dansa finsk disco? Spana in överkursen mellan 3:15 och 3:30. ♥

World Invasion: Battle Los Angeles

2011-06-16T21:56:00.007+02:00

Här kommer Jonathan Liebesman och tror att vi alla behöver ännu en ultrapatriotisk arméfilm där generiska aliens är ute efter våra resurser. Handlingen cirkulerar kring Sgt. Michael Nantz (Aaron Eckhart) som vid ålderns udd nyligen fått sig utskriven ur armén men dras tillbaka i tjänst när det som troddes vara kometer egentligen var utomjordiska pods som slår ner i haven och börjar blasta hysteriskt kring sig. Härmed inleds en skakig färd genom ruiner i Los Angeles där Sgt. Nantz utför heroiska hat tricks och blödiga hjältetal, till den grad att hans trupp till slut blir odödliga av sina nyvunna guts. Det är amerikanskt, det är fjantigt och det har setts förut. Vad som däremot går att lägga på bordet till Battle Los Angeles försvar är den intensiva takten som filmer håller rakt igenom. Äger man också en fetisch för aliens och explosioner så kommer dessa tittare att känna sig tillräckligt hemma för att stå ut, men det gäller att ta den patriotsliskiga sentimentaliteten med en rejäl klackspark för att palla. Jag förstår inte hur man kan spendera hundratals miljoner på en film men inte ge den en handling som engagerar bortom effekterna. Att den dessutom är så förbannat propagerande och bjuder på feta plotholes känns bara som salt på såren. Svajig femma: mediokert.

Och nu, ett godnatt

2011-06-14T22:54:00.002+02:00

Vila i frid, mormor.
The Cure, med Lullaby.

TOPP 10: Anime-intron #6

2011-06-10T17:37:00.006+02:00

TOPP 10 Anime-intron är här! Jag har letat, väntat, sorterat, bedömt och angstat i flera månader över denna lista som i början framstod helt omöjlig att virka ihop med någon rättvisa. Listans kriterier är som följer:

1: INTROT och bara introt. Alla är ca 1.30 minuter långa.
2: SNYGGT eller inte? Estetiskt genomtänkt? Originellt?
3: MUSIKALISKT? Är det medryckande? Minnesvärt?
4: LASTING APPEAL? Oförglömligt med måste ses-status?

Och det ska sägas: se dem i HD-format och helskärm!

Romeo X juliet! Smör smör smör! Vid första anblick kan det här introt framstå trivialt och fjantigt - särskilt om det romantiska temat lämnar bittra eftersmaker hos alla med andra begär. Jag skulle dock aldrig gett Romeo X Juliet en sjätteplats om jag inte kunde motivera öppningens bravur, och det handlar till stor del om ett fenomenalt sammansvetsat paket av bra musik, klippning, svepningar, art style och färger. Det är riktigt snyggt helt enkelt. Intron av det här slaget glömmer man inte på en handvändning.

Priest

2011-06-09T19:42:00.006+02:00

Scott Stewart, mannen som bajsade ur sig den inte så mumsiga Legion, är nu tillbaks med ännu ett actionspektakel vars kärna kretsar kring monster. I Priest handlar det om vampyrer och handlingen utspelar sig i en framtid där världen har jämnats med marken efter ihärdiga krig mellan människor och de slemmiga blodsörplarna. Människan vann kriget tack vare så kallade Priests, som tränats i Guds namn att piska vampyrstjärt med fancy moves och kaststjärnor i form av kors. När dimmorna lagt sig och vampyrerna till synes försvunnit blev prästerna överflödiga och tvingades återgå till ett liv bland folket som nu styrs med järnhand av kyrkan. Det är dock när en av dessa präster (Paul Bettany) får höra att surrogatfamiljen till hans dotter har blivit anfallna av vampyrer ute i ödemarken som han beslutar att gå emot kyrkans förbud att lämna staden och söka upp henne. Det är alltså på nytt en envis religiös stomme i filmen, men trots en del pretentiösa övertoner så fungerar gudsnacket bättre i Priest än i Legion. Vad som däremot inte fungerar är Scotts återkommande, mögseriösa atmosfär. Han strävar så högt med dramatik och cheesy repliker att det sänker filmen till en medioker nivå, vilket är synd för den är ändå väldigt bildligt tilltalande. Utan den snygga postapokalyptiska världen och de lyckade effekterna så hade detta hamnat på fem sälar eller under. Nu finns det ändå ett visst nöje att hämta om hjärnan stängs av under nittio minuter, så låt oss stämpla dit en svag sexa.

Och nu, Josephine

2011-06-08T22:46:00.004+02:00

Bara så tidlöst fint. Teitur med Josephine.

Böljor & klippningar

2011-06-07T19:20:00.002+02:00

Nu har den anlänt. BÖLJAN. Mollie lunkar omkring som en gammal tant och letar efter svala underlag. Jag har frågat mig om det inte finns någon kylmatta som det går att parkera katten på och enligt Amazon så existerar dem, dock med såna bergodalbane-recensioner att jag aldrig skulle våga beställa. Jag får väl sparka igång min älskade AC lite oftare för hennes skull. Personligen pallar jag, men hettan lämnar inte mycket krafter över till annat än att punda framför internet. Det kan också vara det kataklysmiska åskvädret som spär på med extra grader. Inatt sprängde det på himlen som att kometer kolliderade med varandra. Och jag var inte rädd............... Hur som HÄST, det blev en del gjort idag. Framförallt klippningen av håret. Kortare barr på sommaren är som att börja bära kilt - vilket jag också funderar på. Mumma vilken fläktande fröjd det vore. Jag fick också chans att lämna det gamla bilbatteriet på återvinning, miljökämpe som man är. HAH. Behöver jag byta batteriet nästa år igen bara för att bilen sällan körs så ringer jag fan polisen och anmäler någon. Vem som helst. Någon måste sota för misären!

Las grande himlos

2011-06-06T02:56:00.000+02:00

Alltså, ibland blir jag knäsvag av himlen.

TOPP 10: Anime-intron #7

2011-06-03T22:09:00.006+02:00

TOPP 10 Anime-intron är här! Jag har letat, väntat, sorterat, bedömt och angstat i flera månader över denna lista som i början framstod helt omöjlig att virka ihop med någon rättvisa. Listans kriterier är som följer:

1: INTROT och bara introt. Alla är ca 1.30 minuter långa.
2: SNYGGT eller inte? Estetiskt genomtänkt? Originellt?
3: MUSIKALISKT? Är det medryckande? Minnesvärt?
4: LASTING APPEAL? Oförglömligt med måste ses-status?

Och det ska sägas: se dem i HD-format och helskärm!

Texhnolyze! Denna är en av de största brainteasers jag snubblat över. Faktiskt så pass att jag kapitulerade och slutade titta efter 4-5 avsnitt. Introt är förvånande fräsigt i kontrast med seriens stillsamma berättarteknik och det utmärker bara introt desto mer. Ett mörkt och skitigt klippinferno - fastän då i full stilkontroll och klassfaktor - med en oförglömligt bra låt av Juno Reactor sätter Texhnolyzes öppning på en fet sjunde plats. If there's anything you want, anything at all - come to me: I'll be your guardian angel.

Världens räddaste docka

2011-06-03T14:30:00.001+02:00

"De danska hobby-rymdfararna Kristian von Bengtson och Peter Madsen gör ett nytt försök att skjuta upp sin hemgjorda raket Heat-1X/Tycho Brahe i dag. Under första flygningen ska en 70 kg tung docka användas..."

Jag har uppmärksammat de här galna danskarna förut och min profetia är fortfarande att Madsens rymddrömmar kommer bli hans bittra undergång. Som tur är gör de åtminstone testuppskjutningar. Det gäller ju att kylsystemet av hårtorksfläktar håller ihop osv. Jag kan förvisso beundra hans ballar av stål, och det ligger något i det han säger: "Om jag får välja mellan att dö ensam på långvården eller med 100 kilo raketbränsle i röven så väljer jag det senare". Sedan kan man såklart fråga sig hur lyckat det vore att trilla av pinnen 50-60 år för tidigt. Dockan som planeras skjutas upp idag lär frukta för sitt plastiga lilla liv.

Och nu, dina andetag

2011-06-02T02:49:00.005+02:00

Utan dina andetag, tolkad av Carolina Wallin Perez.
Sveriges vackraste och mest storslagna kärleksförklaring.

Den fria jubelidioten

2011-06-01T19:33:00.004+02:00

JAG ÄR FRI. Fri som en jubelidiot! Jag fick verkligen slita för det; grammatikprovet var inte lika simpelt som förhandsprovet vi läts uggla på inför det riktiga. Men om jag inte drabbades av en fullkomlig hjärnspasm där inne med näsan i papperna så borde det hela resultera i godkänt. Åtminstone. Vi håller thumbzen, mm?

Jag måste också utfärda en juicy varning för framtida provskrivare: sov inte strax efter ett prov som det gåtts och nojats över. Jag somnade in som Törnrosa och drömde att en lärare anklagade mig för fusk. Han tog mig på bar gärning i tentasalen när jag inte ALLS fuskade. Jag blev så jävla upprörd där i sömnen att jag låg raklång som en piggelin med kalla kårar. Bölade lite i drömmen också T_T. Givetvis fortsatte drömmen med makabra situationer som handlade om att bära på Mollie genom hela kvartér för att jag glömt var bilen stod parkerad (andra gången jag drömmer exakt det, skitskumt med tanke på att jag aldrig använder bilen).

Pissiga drömmar åsido, det är dags att njuta av sommaren. På något sätt. Än så länge är det ganska actionlöst och jag känner mig lite vilse utan skolböcker att gräva ner mig i. Som en herrelös hund. Ska jag sätta igång med boken som min skrivlust tjatade om förut? Är skrivlusten kvar? Det vetifan, och samtidigt känns det småtragiskt att börja hamra med ett sånt stillasittande projekt mitt i sommaren. Men... teckna något? Hmmm. Fortsättning följer.

Failblomman

2011-05-30T16:15:00.000+02:00

Varför failar bara ena blomman? Den har fått lika mycket sweet lovin' som den andra. Börjar misstänka att den högra blomman lirar sjuka mindgames med den vänstra och mobbar ner den totalt. Isåfall borde jag separera dem men jag har ingen plats över i lägenheten! BEKYMMER.

TOPP 10: Anime-intron #8

2011-05-28T19:57:00.003+02:00

TOPP 10 Anime-intron är här! Jag har letat, väntat, sorterat, bedömt och angstat i flera månader över denna lista som i början framstod helt omöjlig att virka ihop med någon rättvisa. Listans kriterier är som följer:

1: INTROT och bara introt. Alla är ca 1.30 minuter långa.
2: SNYGGT eller inte? Estetiskt genomtänkt? Originellt?
3: MUSIKALISKT? Är det medryckande? Minnesvärt?
4: LASTING APPEAL? Oförglömligt med måste ses-status?

Och det ska sägas: se dem i HD-format och helskärm!

EF - A Tale of Melodies! Av någon ofattbar anledning envisas Japan med att sjunga på andra språk än det inhemska ibland, hur dåligt det än må låta. Tro det eller ej, öppningslåten ur EF är på ENGELSKA. Det finns långa partier då jag inte kan urtyda minsta ord, vilket förvisso är bra för då kan man låtsas att det är japanska. Hur som helst är det en snygg melodi till ett snyggt intro där den alltid så underskattade svartvit-faktorn bevisar att less is more. Visst är det en posefest med pretentiösa små nuggets här och var, men överlag är det hela oerhört klassigt. Synnerligen mellan 0:35 och 0:55!

True Grit

2011-05-27T21:18:00.005+02:00

Jag blir alltmer överväldigad av det ökade förtroendet i Coen-duon och deras handlag för filmkonsten. Det framstår mot all logik och sans att de skulle misslyckas med ett filmprojekt och True Grit är ännu ett skimrande stycke guld i deras repertoar. Varje liten bildruta, varje liten händelse och signal från soundtracket tycks trycka på avsikter värda ens eftertanke.

Här berättar de om fjortonåriga Mattie Ross (Hailee Steinfeld) vars vilja att hämnas sin fars mördare sitter så gjuten i berget att hon anlitar den buffligt råskinnade huvudjägaren Rooster Cogburn (Jeff Bridges) till att slita mördaren ur Indianmarkerna och låta rättvisan ha sin digra gång. Hack i häl följer Texas Rangern LaBoeuf (Matt Damon) som utgör en nykter och proper spegelbild av den kallblodade Cogburn. Vad regissörkombon riktar in sig på handlar essentiellt om hämndens pris, värdet av principer och kontrasternas förbund när bandet mellan de tre, framförallt Mattie och Cogburn, stärks i resan mot vendettan och dess kostnader.

Det har kommit ett par riktigt bra westernfilmer de senaste åren - senast 3:10 to Yuma. Det verkar vara en tacksam plattform att utforska relationsband på och True Grit gör detta på ett effektivt sätt. Om den inte kändes så kvick och klacksparksmässig i omfång och skala så hade jag förmodligen uppskattat den ännu mer, men denna prestation räcker gott och väl. Nykomlingen Hailee Steinfeld gör en extrem rollbedrift och Jeff Bridges är oklanderlig, fotot är så western att skärmen hostar smuts och mitt i Coens uppslukande berättarteknik har de på köpet bakat in hjärta och humor. Hatten av.

Fönster mot friheten

2011-05-27T00:33:00.001+02:00

Komor & latenta pappadrifter

2011-05-26T15:25:00.003+02:00

"Herregud vad gott mitt kranvatten har blivit" tänkte jag ballögt och kom snart ihåg att jag hällt det sista av Päron-Lokan i vattenflaskan. Jag känner hur sommardemensen kommer krypande längs de milda vindarna och det dröjer bara till den äkta hettan då hjärnan kommer stänga av totalt. Det är bud på nedstängning; en fet koma hade suttit som en smäck efter dessa månader. Den som har tid och ork är nu hembjuden till mig för att klubba mitt medvetande till Narnia, där jag tänker rida omkring på Aslan och sippa paraplydrinkar i salig redlöshet.

Det som återstår nu är ett grammatikprov och denna best anfaller på onsdag så jag har gott om tid att angsta över saken. Däremot är vi lediga fram till dess så på ett sätt har sommarlovet redan dundrat igång. På tal om lovet så avger jag återigen löften om att använda tiden till mer än hemmasåsning. Kanske är det dumt att skylla ifrån sig, men brist på sociala förbindelser lämnar mig ständigt åt vargarna. Vi får se.

Parker vill jag åtminstone se mer av. Det är SKANDALÖST att jag varit Malmöbo i 7 år utan att ha residerat mig kräktrött på parkerna ännu. Mata fåglar vore också fint, som en crazy bird-person, och i värsta fall tänker jag fanimej mata änder ensam. Jag vill mata något. Jag har velat mata något i ett halvår nu. Är detta en latent pappadrift som vaknat till liv i mig? Vill jag stadga mig och producera kotte? Får man ta med änder hem? Gillar de pyttipanna? Frågorna är många... och lite suspekta. Vi återkommer om saken.

Do you love me?

2011-05-23T15:23:00.002+02:00

Do you love me? Are you playin' those love games with me, I just want to know what to do cause I need your love alot, oh come on now!

TOPP 10: Anime-intron #9

2011-05-21T20:32:00.001+02:00

TOPP 10 Anime-intron är här! Jag har letat, väntat, sorterat, bedömt och angstat i flera månader över denna lista som i början framstod helt omöjlig att virka ihop med någon rättvisa. Listans kriterier är som följer:

1: INTROT och bara introt. Alla är ca 1.30 minuter långa.
2: SNYGGT eller inte? Estetiskt genomtänkt? Originellt?
3: MUSIKALISKT? Är det medryckande? Minnesvärt?
4: LASTING APPEAL? Oförglömligt med måste ses-status?

Och det ska sägas: se dem i HD-format och helskärm!

Samurai Champloo! Som en av de få serier jag faktiskt upplevt i denna lista så måste jag säga att introt aldrig slog mig som märkvärdigt till en början. Jag blir inte ens särskilt upphetsad av hiphop, men när eftertanken slängs till så är Samurai Champloos öppning helt lysande. Den sätter tonen perfekt för serien och behåller klass med skön minimalism och rytmisk klippning, alltmedan originaliteten ligger där och sjuder som en bonus. Väl värd nionde plats!

Frihetsvittring & kärleksaffärer

2011-05-19T21:19:00.003+02:00

Jaaa. Åh. Motvindarna som piskar min nuna bort från bloggandet är främst den kriminellt långa slutspurten som just nu pågår på högskolan. Första megatentan smäller av på måndag och gudarna ska veta att jag känner viss oro. Jag hajar materialet med fonemer, allofoner och all that jazz, men SATE vad mycket det är. Jag har suttit hela dagen och och försökt vira hjärnan som en halsduk runt hälften av fonetiken och det är lika omständigt som det låter. MEN... vi får se. Det kanske är mycket enklare än väntat. VARPÅdetsmällerner ÄÄÄNNU ensupertenta somhandlaromGRAMMATIK. Hihi hou. Därefter är jag dock fri. Fri som en bajsakleta i krysset, och som jag ska leva sen. Levilev.

I övrigt har jag gått och blivit ihop med en smartphone som heter Samsung Galaxy S II, och jag älskar den lilla skiten. Det går bokstavligen inte att sluta leka med den. Sedan vet jag inte heller om det är normalt för pekskärmsoskulder som jag, men den mjuka följsamheten i menyerna är fullkomligt hypnotiserande. Jag blir salig av att bara betrakta dessa animationer och låtsas att min pekfingertopp är magisk. Mjo. Det här blir en het kärleksaffär känner jag.

Och nu, influensan

2011-05-17T21:16:00.000+02:00

Yodelice IGEN. Sunday With a Flu. Men det är ju så bra? Åh, åhå, håhå.

TOPP 10: Anime-intron #10

2011-05-13T21:50:00.004+02:00

Mina älskade kevlarsälar, det är äntligen dags att presentera vad jag filat på i sju evigheter (som det känns). Kunde jag tvingat på er en fanfar så hade ni fått den, för TOPP 10 Anime-intron är här! Jag har letat, väntat, sorterat, bedömt och angstat i flera månader över denna lista som i början framstod helt omöjlig att virka ihop med någon rättvisa.

Givetvis blir det som alltid subjektivt från listskaparens sida, men denna sanning tänker jag tämja med några regler som sållar och styr. Listan handlar absolut inte om en favoritparad där mina mest älskade och bekanta animeér trängs i rampljuset varje vecka, oh noes. Det handlar om fyra följande kriterier:

1: INTROT och bara introt. Alla är ca 1.30 minuter långa.
2: SNYGGT eller inte? Estetiskt genomtänkt? Originellt?
3: MUSIKALISKT? Är det medryckande? Minnesvärt?
4: LASTING APPEAL? Oförglömligt med måste ses-status?

Och det sista kriteriet är också grejen här, till viss del - att väcka era intressen. Visst går det att känna fullkomlig apati inför anime eller tecknat överlag, men för er som faktiskt känner er kittlade så blir denna listan en mustig tipsfest. För faktiskt, även om jag personligen bara sett en babynäve av de tio bidragen i denna lista så vågar jag lita på att ett snyggt intro bäddar för en bra serie. Och det ska sägas: se dem i HD-format och helskärm. NU kör vi!

Soul Eater! Maken till mer omsorgsfullt hopknådade intron får man sällan skåda i det ändlösa universum av generiska bajsintron som utgör anime-industrin. Alltför ofta är det simpla actionklipp direkt ur serien men Soul Eater tar sig verkligen ambition att kläcka en hisnande inledning utan det förutsägbara tjafset som dränker Youtube. Med åkningar, godisgotisk atmosfär och en rivig stänkare till öppningslåt så planterar sig Soul Eater på tioende plats!

Björklunds perfekta skola

2011-05-11T13:23:00.006+02:00

"Remissinstanser reste förgäves invändningar. Ogiltig frånvaro ska åter synas i skolbetyget, säger skolministern Jan Björklund (FP). Kritikerna har fel attityd, säger han till Svenska Dagbladet och medger samtidigt att också han skolkat."

Björklunds våldtäkt på den svenska skolan fortsätter. Ur mannens febriga dagdrömmar om en perfekt skola med exemplariska elever har han oavbrutet hävt ur sig tyranniska förslag och genomfört förändringar som alltid drabbat eleverna på ett eller annat sätt. Att reaktionerna inte är större än så här förvånar mig, särskilt när varje oborgerlig skalle - och skolverket i sig - är emot honom.

För ärligt talat nu, Björklund - hur ska din skolkstraff-vision realiseras på ett rättvist sätt utan att hundratals elever får sina betyg drabbade genom missbedömningar varje år? Med den militanta instinkt du besitter går det måhända att sniffa sig till äkta skolk men jag lovar dig att ytterst få lärare delar din cyniska inställning till ungdomar och således avstår från att dra omedelbara slutsatser om en elevs frånvaro.

Skolkfrågan är långt ifrån svartvit i konturerna och det finns garanterat obegränsade anledningar för elever att undvika lektioner, lärare, andra elever och skolan i allmänhet. Skolkande elever kan må fruktansvärt dåligt och därpå ska de nu straffas för att de gör det enda som står i deras makt för att lätta på tyngden. För nej, inte kan vår utbildningsminister tänka sig kreativa lösningar istället för straff. Det ska fanimej vara ORDNING och REDA, och ungarna ska veta vad som är BÄST för dem! Är det den attityden som kritikerna saknar, kanske?

Ja men då så. Nu ändrar vi oss. Här föreslår jag en lista av förändringar i ära åt Björklunds principer. Realisera allt så får vi den perfekta skolan.

1. Längre skoldagar.
Effektivisering! Mer studier, lärarna får mer tid för eleverna.

2. Attitydbestraffning.
ORDNING och REDA! En dålig inställning ska synas i betyget.

3. Mobilförbud.
Effektivisering! Skola är SKOLA och ingen lekpark.

4. Vakter runt skolområdet.
ORDNING och REDA! Under skoltid ska man vara I skolan.

5. Större klasser.
Effektivisering! 40 till 50 elever per klass är fullkomligt rimligt.

6. Färre lärare.
Mindre antal klasser kräver färre lärare. Besparing!

7. Elitklasser.
Hårt studerande ska utmärkas och inte saktas ner av underlägsna kamrater.

8. Skoluniformer.
ORDNING och REDA! Skola är SKOLA och ingen fritidsgård.

9. Avstängning för bråkmakare.
Skolan slipper lägga resurser på åtgärdsprogram. Besparing!

10. Bort med veckoloven, minska sommarlovet.
Effektivisering!

Och nu, en skål

2011-05-07T22:41:00.000+02:00

Yodelice igen, med Insanity. Wow. Bara wow. Det krävs mycket för att jag ska bli hänförd av så enkel musik. Den som verkligen lyssnar blir också belönad.

TOPP 10: Läderlappen #1

2011-05-04T17:07:00.004+02:00

Den här listan är resultatet av min djupdykning i youtubes uppsättning av Läderlappen-klipp som bedömts efter absurditet och humor och därefter rangordnats. I klipp NUMERO UNO ligger spänningen som en örfil i luften när Batsy gör sitt yttersta för att bli av med en bomb. Medvetet eller inte, detta är modern humor i en gammal pyjamas och just denna typ av utdragna scener hittar vi ofta i Family Guy; hans trampande med bomben tar bara ALDRIG slut, och när man tror att det ska sluta... SÅ FORTSÄTTER DET. Nunnor, ankor, mammor med barnvagnar och hånglande par tackar Batmans rangliga evighetsfläng, medan jag utser detta till 60-talets skönaste Läderlappen-klipp.

Och så klart, här finns hela listan.

Facebook-teman

2011-05-03T20:18:00.010+02:00

Låter vi oss ramla in på ämnet datorer så bör jag tillkännage vilken pedant stilryttare som huserar i mig. Är det inte utseendet på Windows som jag pysslar med så slipar jag systemet till perfektion med tweakingprogram, registerstädare och you name it, sugarpants. Ser jag andras datorer så kommer vemodigheten snabbt krälandes under kläderna och allt jag tänker på rör sig kring manickens lidande när spyware, skräpfiler, ooptimerade inställningar och register ligger och slår knut på sig själva. Genast vill jag in där och pilla, trixa, fixa och dona. OCD? Fuck yes!

HUR som helst, jag tänkte ändå dela med mig av ett par tips som vissa möjligen skulle uppskatta. Det handlar om Facebook, som grundaren Zuckerberg och hans tomtenissar envisas med att behålla kritvit. Facebook är verkligen ASVITT. Jag stod bara inte ut med den frätande färgen och sökte mig således till sätt att klä sajten i olika teman (obegripligt att inte Fejjan erbjuder egna teman att applicera). Efter en del huggande med macheten fann jag två lösningar i internetdjungeln:

1. PageRage
Fungerar med de flesta webläsare om jag inte yrar i långkalsongen. Stäm mig annars. På deras sida laddar ni ned en plugin som ska installeras. Förmodligen erbjuder den en ful toolbar som ni såklart bockar av och således slipper få installerad. Efter det startar ni upp browsern (förslagsvis den bästa: Firefox) och nördar in på PageRage där det kryllar av olika teman för Facebook. De appliceras med en fjäderlätt musklickning och ser faktiskt helt okej ut. Det enda kruxet är väl att deras teman bara tar upp vänster och höger sida av Fejjan, medan mitten lämnas vit och orörd. Men många föredrar säkert detta.

Exempel:

2. Stylesheets
Vill ni gå upp på den avancerade nivån så installerar ni Firefox sexiga plugin Stylish och går in på hemsidan för Userstyles, som är ett arkiv för css-kod som användare joxat ihop för att ändra utseendet på diverse hemsidor. Dessa koder är sökbara och det finns snygga utseenden till sidor som Google, Pirate Bay, Youtube och framförallt Facebook. De flesta har dessutom bilder på temat att smeka blicken på och det är puckolätt att testa själv genom att gå in på en kod, klicka "Install with Stylish" och sedan knappen "Förhandsgranska" på kodrutan som poppar upp. Då får Facebook omedelbart temat applicerat och är man nöjd som en gnagare i tallskogen så väljer man "Spara" i kodrutan. Det rekommenderas sedan att bokmärka temats sida för framtida bruk, för om Fejjan ändrar på saker och ting så kan temat börja bete sig illa och se konstigt ut. När detta sker uppdateras ofta temat av dess skapare och dyker upp som en update-knapp.

Exempel:

Och nu, ett anspråk

2011-05-01T20:10:00.001+02:00

Puggy igen, med How I Needed You. Så galet vackert. Och den som inte lyssnar till låtens överraskande andra hälft går miste om hela kakan i princip.

♥ Djur #2 - Indisk halsbandsparakit

2011-04-30T17:00:00.001+02:00

"Den indiska halsbandsparakiten var förmodligen en av de första papegojor som hölls som burfåglar, kanske redan för 2500 år sedan.

Indiska halsbandsparakiter sägs vara lika intelligenta som amazoner eller gråjako. Halsbandsparakiter gillar att lära sig nya trick och konster och tycker om utmaningar. Därför behöver en halsbandsparakit mycket aktivering och stimulans via leksaker, nötgömmor mm. De är bara inte mycket intelligenta som de större fåglarna, utan även mycket aktiva så de behöver gott om flygutrymme.

I det vilda finns det bara gröna indiska halsbandsparakiter, men det har avlats fram en del mutationer. En av anledningarna till att det har kunnat avlas fram så många mutationer är att halsbandsparakiten till skillnad från andra parakiter inte bildar par för livet."

Papegojprat

Give me a kiss. WHEEE!

Los ojos de Julia

2011-04-30T13:17:00.005+02:00

Det är svårt att inte nicka till när man ser att Guillermo Del Toro står som producent i öppningsminuten. Jag har fått upp ögonen för honom genom fantastiska prestationer som Hellboy-duon och Pan's Labyrinth. Det är dock inte Del Toro som regisserar Los ojos de Julia (Julia's Eyes) utan den mer gröne Guillem Morales som faktiskt bara har en tidigare långfilm i bagaget. Det verkar dock inte hindra Morales från att driva en lyckad kampanj mot klichéstormen i skräckfilmsgenrern.

Julias (Belén Rueda) tvillingsyster hittas dinglandes från taket i sitt hem. Hon börjar snabbt misstänka att systerns död inte var självförvållad medan människor kring henne menar att hon tog sitt liv för att slippa leva med det blinda tillståndet hon hamnat i efter en misslyckad ögonoperation - de båda lider av samma sjukdom och Julias ögon är också på väg mot mörker. Mot sin mans vilja börjar hon snoka i ärendet och får snart reda på att systern, mot alla förväntningar, hade en mystisk pojkvän som nu är spårlöst försvunnen.

Det fräscha upplägget är Los ojos de Julia's starkaste sida. Julias anstormande blindhet porträtteras med subjektiva vyer genom linsen som framkallar en obehaglig och sympatisk känsla, och handikappet i sig spelar in stort på tittarens emotionella investering. Mer än så kan jag inte säga utan att spoila handlingen, och denna rullen är mycket tacksamt en gissningslek som följer mönster från klassiska deckare där pusselbitarna långsamt läggs på plats. Samtidigt lyckas den dra några oväntade ess ur rockärmen innan eftertexterna rullar, men filmen undkommer tyvärr inte den fruktade förutsägbarheten och det krävs ingen enastående intelligens för att räkna ut vissa avgörande storypoänger i förväg, vilket sänker upplevelsen en del. Jag vill också påstå att den känns för lång, samt att vissa scener blir omedvetet komiska. Dock är det snyggt och välspelat med dramatiska undertoner, men riktigt ända fram når det inte.

SHIAT-su

2011-04-29T18:53:00.005+02:00

- "Och hittar vi dig medvetslös på gatan så kan
du lita på att vi kommer och klämmer."

TOPP 10: Läderlappen #2

2011-04-27T19:06:00.001+02:00

Den här listan är resultatet av min djupdykning i youtubes uppsättning av Läderlappen-klipp som bedömts efter absurditet och humor och därefter rangordnats. I klipp #2 dansar Batsy och hans alter ego Bruce Wayne en schizofrenitango när chief O'hara ringer och ber Brucey prata med Batsy via en annan telefon genom att sätta lurarna mot varandra. Det helt sanslöst roliga ligger i att Bruce låter EXAKT likadan när han gör de båda rösterna, och all logik knakar så hårt i fogarna att detta blir väl förtjänt av en andraplats. Att det dessutom sitter en random och livs levande SÄL vid polisernas skrivbord gör inte klippet mindre underbart.

Missa inte nästa veckas finalklipp!

Neuschwanstein

2011-04-25T14:34:00.004+02:00

"Neuschwanstein är ett slott utanför Füssen i bayerska alperna i södra Tyskland som uppfördes av kung Ludwig II av Bayern med början 1869. Slottet ses som förebilden för Disneys Törnrosaslott, är ett av världens mest kända slott och är ett vanligt motiv på pussel och affischer. Neuschwanstein är ett så kallat Märchenschloss, alltså så som man tänker sig det typiska sagoslottet. Inspiration till Neuschwanstein fick Ludwig II från borgen Wartburg. Slottet var nominerat till finalen av Världens sju nya underverk men tog vid omröstningen 2006 inte en plats på listan". - Wiki

Jag har något av en outtalad (och outforskad) fetisch för drömska slott, och ända sedan min blick smiskades på Neuschwanstein så har jag varit förälskad. Förvisso är jag lite småkåt på pampig och historisk arkitektur i allmänhet, men slott förädlas av en saftig mysticism och tankarna rör sig kring extravagans, stora och minutiöst dekorerade salar, hemliga lönngångar och gotisk historia. Och så är de bara så förbannat vackra, åtminstone Neuschwanstein. För ärligt talat:

Inträdespriset för att få bli en hänförd liten turist i Neuschwanstein ligger runt 200 kr per skalle. Lätt värt och jag SKA dit en dag. Vem hänger på?

Och nu, något mer

2011-04-23T01:33:00.002+02:00

Ibland slås man av ett sound som är så simpelt men kontradiktoriskt åtråvärt att stövlarna vibrerar i den estetiska marken. Yodelice framför här More Than Meets The Eye i ett officiellt utspel, och det är bara något med rytmen och videon som får mig att älska spektaklet mer och mer för varje upprepad lyssning.

There’s more to us, than meets the eye
More to the world, than you and I

Det är lidelse! Passion!

2011-04-22T01:11:00.000+02:00

De första riktigt varma dagarna har planterat sina timida stjärtar i Malmö och jag örfilas av inblicken i min dyrkan för denna årstid. JA, jag kan klaga över kokande böljor av vindstilla ångest då nätterna klibbar samman i degsatser av svett, men i slutändan - i kontrasten med vintern - är det alltid omåttligt värt ett par smärre bakslag för att få duscha i sol och flora. Det är lidelse! Passion! Jag har bara två monstruösa bestar att dräpa på min väg mot friheten och dessa går vid namn Fonetik och Grammatik. Det börjar dock släppa lite och dubbelknutarna av oförståelse sitter inte lika hårt längre. Repetition är grejen! Till slut MÅSTE kunskapen fastna; den blir som jagad och inskyfflad i ett hörn där bara lärdom kan hända. Det läskiga är att jag känner hur alla regelverk och terminologi trycker ut gammal kunskap ur hjärnan för att mer inte får plats. Men så är det att vara en vandrande 256 megabytes USB-pinne. Runt högstadietiden skulle jag periodvis kallat mig milt efterbliven men idag är jag ändå ganska kompetent, om det bara inte vore för mitt värdelösa minne så hade jag kunnat lagra mer än två-tre högskolekurser i huvudet åt gången.

Och just det. Glad påsk med kycklingarna, äggen, bla bla etc etc.

TOPP 10: Läderlappen #3

2011-04-18T16:47:00.001+02:00

Den här listan är resultatet av min djupdykning i youtubes uppsättning av Läderlappen-klipp som bedömts efter absurditet och humor och därefter rangordnats. Holy sardines för klipp #3! En bestialisk haj käftar sig fast på Batman när han hänger från en helikopter; hur episkt låter inte detta!? Batsy ber Robin om en "Shark Repellent Batspray", och efter drygt tjugo minuter när Robin lyckats klättra ner på repstegen (var han inte en cirkusartist från början?) får hajen en rejäl omgång, så rejäl faktiskt att den stackarn exploderar. Batpower!

Unstoppable

2011-04-17T21:35:00.006+02:00

Tony Scotts mancrush på Denzel Washington håller i sig och Unstoppable är en film i ledet av många samarbeten dessa herrar emellan, där forna titlar heter saker som Man On Fire, Deja Vu, och nu senast The Taking of Pelham 123. Kvaliteten hoppar och upp ner mellan Scotts nagelbitarprodukter, men han lyckas alltid hålla sig inom en trygg sfär av rutinerat hantverk och Unstoppable är faktiskt spännande i sin enkla och ärliga framtoning.

Det hela baserar sig på en sann historia där en viss lokförare hoppar av sitt eget godståg för att byta spår manuellt, varpå tåget skenar iväg för honom, obemannad i full hastighet genom delstaten Ohio. Det är alltså inga terrorister eller bad guys med solbrillor som viftar med automatvapen här, vilket känns ganska fräscht; det är bara en miljon ton av skenande stål och filmens två protagonister, veteranlokföraren Frank (Washington) och rookiekonduktören Will (Chris Pine) som bestämmer sig för att riskera livet i ett försök att förhindra den kolossala katastrof som väntar om detta tåg med dess brandfarliga och giftiga gods kraschar i staden Stanton.

Problemet, för mig, ligger främst i att det känns som en stor repris och inte bara av konceptet. Washington spelar samma gamla sympatiska nisse med kloka eftertänksamheter i varje skrymsle av det åldrande ansiktet, och Chris Pines karaktär är bara torr som en hel öken. Men missförstå mig inte, Unstoppable är både snygg och effektiv, den bygger spänning utan att någonsin bli långtråkig. Tyvärr känns det bara gammalt på flera nivåer, men med det sagt så det finns mycket sämre nagelbitare att ta sig an. Stark sexa.

Och nu, när du vet

2011-04-14T17:50:00.000+02:00

Belgiska Puggy och deras rövsnygga video för When You Know.
Hur snarrigt som helst!

Frontalkrock med 2000-talet

2011-04-13T14:27:00.004+02:00

"Han är fembarnspappa och sedan åtta år SO-lärare på högstadieskolan Vasaskolan i Skövde. Att hans armar är täckta med surrealistiska tatueringar, att hans byxor har Gällivarehäng och att hans örsnibbar är uttöjda av stora ringar har varken elever, föräldrar eller kollegor brytt sig om".

Men vissa bryr sig faktiskt! När politikern Sture Grönblad, 70 bast, trampar in på skolan och får syn på Sam Aalto så flyger han i taket och springer till diverse instanser för att prompt ifrågasätta om lärare får se ut så där. Jag kan verkligen föreställa mig Grönblads förskräckelse när han ser denna pyntade punkrock-bomb mitt bland de små och försvarslösa barnen, likt en vithaj i ett sälstim. Snacka om samtidskollision att sen få sin kritik överkörd av både rektorer och skolverk som beivrar att kompetens överskuggar utseende.

Jag kan förvisso förstå Grönblads fasa inför detta extrema utseende på ett läroverk, där pedagoger ska upprätta föredömen och visa sig professionella. Det sorgliga ligger bara i generationsglipan som han personifierar med detta infall. Skolan har alltid haft en ganska skev approach till lärandet och aldrig fullt fattat vad ungdom är och vad ungdom behöver för att fångas didaktiskt. Om något så är Sam Aalto ett enormt kliv i rätt riktning, eftersom hans utseende inte är en produkt av det vuxensamhälle som förtrycker individuell utveckling och fria uttryck i arbetslivet.

Jag kan bara tänka mig att Aaltos elever ser upp till honom- och anstränger sig mer med studierna än för de flesta andra lärare på den skolan, oavsett deras ämneskunskaper och didaktik. Aalto speglar elevernas generation av frigörelse och individualitet, och det kan då inte bli något annat än en positiv brygga mellan lärare och elev, vilket i sin tur inte kan bli något annat än en god grund för studieresultat. Låt den karamellen smälta i mun, herr Grönblad.

IT Crowd #7 - Bastards

2011-04-08T15:37:00.000+02:00

Roy är övertygad om att kvinnor bara faller för skitstövlar.
Ett friskt antal gånger har jag också misstänkt detta.

Färgpeter Begins

2011-04-07T22:28:00.001+02:00

Även om Batman Begins låter en SMULA tuffare. Till saken! Jag har alltid varit ganska beige. Eller vit och svart. Eller grå. Eller en vandrande orgie av alla dessa blyga kulörer. Nu däremot - till sommaren - tänkte jag faktiskt göra något åt min begravningsgarderob och handla levande färger att stämpla på min bortkomna kropp. Idag köpte jag en prunkande scarf och dojjor som faktiskt huserar både blått och rött. Jag misstänker att accessoarer är den rätta vägen att gå, iallafall för en gröngöling i färgsvängen som jag. Jag vill inte förfära mina medmänniskor med en helt ny look över natten; ungefär som att döda fiskar med en chockflytt mellan varmt och kallt vatten.

Och nu, ett botemedel

2011-04-04T23:45:00.000+02:00

Oh, eviga The Cure och Lovesong.

Whenever I'm alone with you
You make me feel like I am home again

En av de bästa raderna någonsin.

Splice

2011-04-03T13:40:00.004+02:00

Genetikforskarna, tillika paret Clive (Adrien Brody) och Elsa (Sarah Polley), har odlat fram en ny typ av varelse genom att slå ihop DNA från olika djur. Det är en timid puppaliknande klump som är menad att göra historiska medicinska framsteg genom sin produktion av ett speciellt protein. Den saftiga tanken att implementera mänskligt DNA i ekvationen ruvar nu i dem båda, men idéen skjuts ned av deras överordnade, företaget som livnär labbet med ekonomiska vinster som första prioritet. De båda vägrar att ta ett sådant steg bakåt i forskningen och odlar i hemlighet fram en varelse med DNA från klumparna och en kvinna. Resultatet blir en livsform som sätter hela deras värld ur balans.

Splice serverar det klassiska (dock aktuella och relevanta) dilemmat om mänsklig kloning men planterar en större twist av science fiction i kakan. Varelsen ges namnet Dren och växer i en rasande takt och det är här som filmens styrka ligger; när hennes mänskliga sidor skiner igenom triggas det en djup sympati, och stundtals fann jag mig helt uppriven av att se dess plågsamma situation i egenskap av en instängd och undangömd kognitiv hybrid som bara försöker att växa upp. Detta gör Splice oerhört berörande och jag trodde att det hela skulle bli fantastiskt.

Tyvärr blir det inte en fullkomlig succé och filmen trycker ur sig vissa extremiteter mot slutet som får handlingen att spåra ur; det kittlande science fiction-dramat tar en mörkare vändning och plötsligt är den bitterljuva sympatin borta. Den hade vunnit stort på att koncentrera sig enhetligt till slutet på moraliska nötter och den intima relationen mellan Dren och hennes mänskliga surrogatföräldrar, istället för att plötsligt börja spinna på nya trådar som känns helt överflödiga. Splice är dock eggande, berörande och spännande i sin helhet, och måste rekommenderas.

TOPP 10: Läderlappen #4

2011-04-02T19:15:00.001+02:00

Den här listan är resultatet av min djupdykning i youtubes uppsättning av Läderlappen-klipp som bedömts efter absurditet och humor och därefter rangordnats. I klipp #4 är det fullt rallarslagsmål och Bruce Wayne bankar på för allt vad han är värd. Hejdukarna har inte mycket komma med här och man blir nästan benägen att sympatisera med dem när till och med interiören sparkar deras rövar - ut genom takfönstret. Att snubben sedan exploderar i vattnet är stadigt bevis på hur farligt havet kan vara.

Kassa kort i rockärmarna

2011-04-01T17:15:00.003+02:00

Ordentliga inlägg har lyst med sin frånvaro här och detta beror främst på kursstarter i engelskan och strul med datorn. För att adressera kurserna så är det nu slut med akademiskt skrivande och litteratur; istället skedmatas vi som kognitivt övernärda vuxenbebisar med grammatik och fonetik, och jag måste säga att det inte slår några romantiska gnistor mellan mig och dessa ämnen. Fonetik handlar om uttal, ljud och deras funktioner medan grammatik är... grammatik! Det handlar så makalöst mycket mer om att memorera saker och det har aldrig varit mitt ess i rockärmen. På sin höjd är det mitt klöver 6 i rockärmen. Mattetänk är spader 2. Så ja, starten var långt mer intensiv än jag hade trott och det här kommer inte bli lätt, men det ska väl å andra sidan knegas hårt för att göra sig förtjänt av sommarens bombastiska frihet.

Som ett tidigt aprilskämt fick datorn också för sig att sluta servera Windows häromdagarna, så viss tid har gått till att återställa inställningar och utseenden till min sedvanliga tipptopp-perfektion som vanliga dödliga inte bryr sig om i drömmarna ens. Och VARFÖR, måste jag fråga, örfilas man med ett felmeddelande att Windows inte vill starta, när inget suspekt har hänt, utförts eller nada förvarningar har planterats i famnen genom någon av de samtliga skyddsprogram som är installerade? Låt oss bara konstatera att datorer är hopplösa. När de inte är underbara, det vill säga. Och nu mina vänner, är det helg. Puss.

♥ Djur #1 - Röd panda

2011-03-29T15:00:00.001+02:00

"Röd panda (Ailurus fulgens) även kallad liten panda, mindre panda eller kattbjörnen är en art i familjen halvbjörnar. Det vetenskapliga namnet Ailurus betyder ”flammande katt”. Enligt IUCNs lista över hotade arter är kattbjörnen kategoriserad som en utrotningshotad art. Det finns högst 2500 röda pandor kvar i världen.

Den röda pandan lever för det mesta ensamma, men de kan också leva i par. Efter en dräktighetstid på ca 130 dagar föder de 1-4 ungar. Deras ljudsignaler består av höga skrik, visslingar och ett fågellikt kvittrande. De morrar, fnyser och väser i aggressiva situationer. När den blir trängd kan den ta 1,5 m långa skutt".

Världsnaturfonden

Aaaw, aaw och AAAW!

Earth Hour - Hyckleritimmen

2011-03-26T14:27:00.003+01:00

Ikväll är det Earth Hour! Ljusen ska av i en timme världen över. Äntligen får jag en chans att vara miljövänlig, att vara en god människa; en chans att rädda Jorden! Allvarligt talat, vilket packe skitsnack detta är. Om människan vill göra planeten en tjänst så ska vi sluta konsumera som vilda idioter, sluta föröka oss som kaniner och sluta missbruka högtider som kräver kolossalt mycket sprit, materialism och el. Earth Hour är ett jippo för hycklare att lätta sitt samvete genom och få sina konsumtionssynder förlåtna - av ingen annan än sig själva.

När timmen är över slänger sig alla återigen på ljusknappar och fjärrkontroller - vilket i sig innebär extrem ansträngning på elförbrukningen - och allt fortsätter som förut, tills nästa år när det är dags igen. NÄSTA ÅR! Jag ser förvisso vitsen med Earth Hour, det är ju ändå inget demoniskt påhitt. Allt väckt intresse kring klimatfrågor är bra men spektakel som detta blir bara en äcklig gimmick när blicken sträcker sig förbi symbolismen. Jag tänker då inte ansluta mig till den skenheliga fårflocken ikväll och leka miljökämpe. Hellre gör jag skillnad året runt. Låt det vara Earth Hour varje vecka om det ska bli någon effekt, om ni menar allvar, för en gång om året är bara skrattretande. Det är en förolämpning rakt upp i ansiktet på våran planet.

Däremot finns det en hel drös motståndare till Earth Hour som gör en 180 under denna timme och tänder alla ljus i en slags hysterisk protest, vilket är ännu mer korkat. De bevisar verkligen ingenting med den barnsliga protesten och motverkar den lilla poäng som Earth Hour besitter. Sitt då i mörkret istället, eller ännu hellre, behåll komforten men dra ner kontinuerligt på all överflödig skit som fyller era liv.

Och nu e'de svart

2011-03-26T02:05:00.001+01:00

Indiepopdrottningarna Julia och Linn slår till igen.
Little Marbles med Svart Katt!

Black Death

2011-03-24T21:49:00.007+01:00

Christopher Smith pusslade ihop den eminenta Triangle och blev därefter het på min radar. Det är så sällan man upptäcker regissörer som faktiskt strävar efter att utmana sin publik. Black Death är hans fjärde film och skiljer sig markant från tidigare verk, dessvärre på det sämre sättet. Den bjuder på en mustig stämning och håller intresset vaket om en fetisch puttrar i kroppen för den historiska perioden, men Black Death är knappast mångbottnad. Det är dock inte Smiths fel, utan snarare upplägget.

Mitt under 1400-talets mörkaste tid då digerdöden drar fram över England och skövlar människoliv i hundratusentals, har vi den unga munken Osmond (Eddie Redmayne) som skickar iväg kvinnan han älskar (och därför sviker sin kristna Gud) för att undkomma pesten. Han ber snart om gudomlig vägledning ut genom klostrets - och stadens väggar - för att kunna söka upp henne, och som ett brev på posten kommer riddaren Ulric (Sean Bean) under biskopens order att hitta en guide genom träskmarkerna där han och hans lejda trupp av råskinn ska hitta en religiöst korrupt by som undkommer pesten genom att hänge sig åt svarta krafter och trolldom, och straffa dessa heretiker. Osmond ser sin chans och drar ut på ett korståg genom den mörka medeltiden.

Stämningen ligger blytung i Black Death och medeltiden känns inpå skinnet genom tjocka dimmor, mörka skogar och känsla för detaljer. Problemet med dessa historiska filmer är dock att de ofta reduceras till en soppa av religiös tango som fram och tillbaks sliter i trosbegreppet. Just detta blir fallet här, och även om filmen är ett trovärdigt hantverk med en alldeles perfekt opeppig och grym stämning, så uteblir djupet och lämnar tittaren med ganska lite att tugga på. Är man däremot väldigt förtjust i den här perioden som så fint kallas "the dark ages", så bjuder Black Death på en väldigt atmosfärisk tolkning.

TOPP 10: Läderlappen #5

2011-03-20T19:16:00.002+01:00

Den här listan är resultatet av min djupdykning i youtubes uppsättning av Läderlappen-klipp som bedömts efter absurditet och humor och därefter rangordnats. I klipp #5 blir våra ståtliga korsriddare drogade av Catwoman och instuvade i en kammare som förstärker ljud till en skallknäckande nivå. Man måste älska hur vår småkåta Läderlapp frågar "What is that?" då Catwoman ber om en tjänst. När de satt sig i skiten drar Robin en groda om opålitliga kvinnor och blir helt underbart uppläxad om generaliseringar innan de stupar. Godis! Att de sen hittar exakt rätt ton för att spräcka glaset - "F sharp above high C" för att vara precis - är en äkta Batmanbedrift! Men jag måste påstå att Robins ton låter något högre. Målbrottet som spökar?

Moon

2011-03-18T18:42:00.001+01:00

Duncan Jones har inte många verk i bagaget, allt som allt bara två långfilmer faktiskt, varav Moon är en. Däremot verkar hans handlag för filmen sitta ganska gjutet, och trots en märkbart yttepyttig budget lyckas han göra Moon till ett riktigt intressant science fiction-drama, om än kanske något tvetydig i sin natur och inte helt exemplarisk för undertecknad.

Det simpla upplägget rör sig kring Sam Bell (Sam Rockwell) som jobbar solitärt åt Lunar Industries under ett treårskontrakt på månen. Från en bas övervakar han maskiner som bryter sten för att processera helium-3 - Jordens nya, effektiva energikälla - och har som främsta uppdrag att skicka energipatroner till Jorden. Med den intelligenta datorn GERTY (röst av Kevin Spacey) som enda sällskap får han periodvis videomeddelanden från sin fru vars samvaro han saknar mest av allt. Under isolationen börjar han snart hallucinera om en dyster, mörkhårig ung kvinna, som i sin tur leder till att Sam råkar ut för en olycka under ett serviceuppdrag utanför basen och förlorar medvetandet. Senare vaknar han upp på basen, varpå ingen förklaring ges till hur han kommit dit, och blir då fast besluten att ta sig ut igen och undersöka vraket av den kraschade månbilen.

Jones har tjoffat in ett flertal referenser till 2001, A Space Odyssey, där GERTY opererar som den främsta källan av inspiration. Det fungerar hyggligt och vad som framförallt tilltalar mig är den lediga inställningen som Moon har till att låta handlingen skruva till sig utan överflödig ledtrådsplantering. Moon är en film som kittlar intresset och skapar obehag genom att balansera på gränsen mellan gissande och aningslöshet. Addera därtill att den satsar på en känslomässig tråd så har vi en film att rekommendera. Jag golvades inte av det emotionella, men det hindrar inte någon annan från att göra det: så bra var det trots allt producerat, och filmen i sig är ännu ett bevis på att bra filmer inte kräver miljarder av dollars. Jag ser dock hur den kunde gjorts bättre. Stark sjua.

Curb Your Enthusiasm #4

2011-03-15T20:25:00.001+01:00

Det här med dejter är tricky shit, Larry.

Matematik & naturkrafter

2011-03-13T23:10:00.004+01:00

Jag satt idag helt perplex inför uppsatsens resultatdel, där en kollektion trallande siffror skulle serveras med diagram och andra visuella silverfat. Matematiken har aldrig varit god mot mig och det blir nog aldrig en kärleksaffär på tapeten där.

I övrigt är det svårt att inte reagera på förödelsen i det fina Japan. Vore Maya-indianerna alive & kickin' idag så hade vi fått höra ett och annat "va' var'e vi sa!" för varje naturkatastrof inpå 2012. Vid blotta åsynen är det svårt att begripa vilka krafter det är som drar fram över landet och sliter upp byggnader från fundamenten som vore de pepparkakshus. Det ser ut som en stillsam, svart våg av ondska som långsamt slukar landet med en omättlig hunger.

Flåsandare & våldtäktshostare

2011-03-11T19:57:00.004+01:00

Har ni någon gång tvingats nära inpå en flåsandare? Flåsandare är personer som andas med öppen mun och gärna pustar ut vissa andetag som en reinkarnerad flodhäst. Dessa vindpustar från deras innersta hålor bjuder sällan på den renaste sinnesbilden av blomsterängar och sköljmedel, och flåsandarna vattnar produktivt hela sin omgivning med den unkna essensen från magsäckar och bristande munhygien. Är det bara jag som får panik när man känner någons flåsiga stank i närheten? Ingen annan brydde sig, alltså bör jag ifrågasätta mina reaktioner. Eller? Det kanske bara ska vara att chilla när man känner de stinkande pustarna mot kinden? En annan vardagspest är folk som inte kan hålla för munnen när de hostar, som idag i Coop-kön när en fåne stod och skrek ut sina gutturala lungspasmer rakt i nacken på mig. Jag var så sjukt nära att vända mig om och be honom trycka in sin näve i käften. Förstår inte människor att deras flottiga virus flyger ut likt pilskna getingar när truten inte täpps igen? Att det dessutom är mirakulöst äckligt är ju nästan bara definitionen av folkvett.

Hur som helst! På lördag smäller det med våra ljumna, segplagierade schlagerlåtar! Vem vinner?! Jag måste säga att Sanna Nielsen gott och väl kan förtjäna det denna gången, även om jag inte bryr mig ett tjottajota om låten. Men vill vi ha en chans i Eurovision så är det väl Saade som gäller, om en trend får förutspås. Tillåts jag gå efter hjärtat så ligger The Moniker bra till. Den som lever får se!

IT Crowd #6 - Teater

2011-03-08T20:59:00.001+01:00

Jag går sällan på finkulturella tillställningar som teater. Min inställning är kluven: å ena sidan är jag så moderniserad att saknaden av filmmediet skulle få mig att explodera inåt i sätet, men å andra sidan går det säkert att lapa i sig en dos strålande skådespel på en bra pjäs. Dessutom kan VAD SOM HELST hända på teatern, Moss och Roy vet!

Blue Valentine

2011-03-06T22:34:00.008+01:00

Det går inte förmoda att alla varit i ett förhållande vars natur nått en udd, en station där hjärtan hos båda parter stått inför avgrunder mörka och djupa nog att slå en i spillror innan fallet skett. Jag har varit där och kan vittna för den emotionella hjälplöshetens destruktiva kraft mellan två som en gång älskade varann tillräckligt för att nu hata med samma passion. Jag är långt ifrån en känslosam person och tyr mig sällan affektivt till andra människor - även om det är just detta jag försöker bättra med mitt liv för att låta mig kalla det ett liv - men med Blue Valentine tror jag, och hoppas jag, att varje människa med ett bultande hjärta kan se vad vi kan betyda för varandra, hur mycket vi har att vinna och hur mycket vi har att förlora, och hur allt detta kan göra livet till en svindlande resa om dörrarna öppnas.

Sjuksköterskan Cindy (Michelle Williams) bor med målaren Dean (Ryan Gosling) och dottern Frankie, och mitt i arbetarklassens tunga puls av påfrestningar försöker de uppehålla en gnista vars frånvaro gör sig påmind med varje vardagsdetalj som förvandlas till ett spänt gräl. Överlappat med nutid bekantar vi oss med Cindy och Deans begynnande kontakt och lär känna dem på djupet genom autentiska, omskakande scener som intimt berättar sagan om en kärlekskoalition lika banal och fantastisk som miljontals andra i historiens arkiv. Alltmedan presens råder och skakar deras fundament allt våldsammare så vinner vi retrospektivt insikt i varje ord, varje blick och gest som visar var de nu är på väg.

I Blue Valentine är det just så vi slits mellan ljust och mörkt och dragkampen lämnar kroppen utmattad och bedrövad till sist. Williams och Gosling spelar så bra mot varandra att de praktiskt taget flyger ur skärmen och landar i knät. Natalie Portmans guldstatyett bör ha flirtat ganska vilt med Michelle och jag tror att den fortfarande känner sig halvt malplacerad. Tillika är det obegripligt pinsamt hur favoriserande den amerikanska filmindustrin är, när ett mer okänt namn som Ryan Gosling inte ens nomineras för en episk prestation som denna. För att summera så vill jag säga att Blue Valentine är orgasm och tortyr, hopp och förtvivlan, lycka och ångest, kärlek och avsky. Den är människans ultimata ändar och allt däremellan, och överhuvudtaget en av de mest berörande filmer ni kan hänge er till. Om ni förmår.

TOPP 10: Läderlappen #6

2011-03-03T17:20:00.002+01:00

Den här listan är resultatet av min djupdykning i youtubes uppsättning av Läderlappen-klipp som bedömts efter absurditet och humor och därefter rangordnats. I klipp #6 blir våra hejdlösa dundersnubbar förgiftade (quite painful) och närapå omstöpta till levande surfbrädor! Övergången från 1:35 till 1:36 är prislös: hatten av till kanonmatsbovarna för det arbetet. Wow. Det är också festligt hur Batman måste förklara varje långsökt detalj, som om kidsen satt hemma framför TV-apparaterna och vrålade "Men vääänta här nuu litegraann...".

Fling-fling

2011-03-02T19:26:00.000+01:00

Jag är den typ av gringo som måste få frukost i kistan på morgonen, annars finns risken att en bunt skrikande dagisbarn hittar min kropp i ett dike strax före lunch. Nu har jag gjort en stor upptäckt. Eller återupptäckt! En gång i tiden åt jag flingor till frukost om inte minnet spelar mig elaka spratt. Jag kan dock inte minnas varför jag slutade med dem - eller förstå - när denna föda är så fabulöst bra! Kanske köpte jag bara tråkiga, vanliga flingor. I ett par år har jag nu tryckt i mig bröd och gröt växelvis, som förvisso fungerar men kräver dyr tid att fixa till varje morgon (jag offrar min vänstra arm för att kunna sova längre). Med flingor är det bara att ösa och vräka, och det blandvänliga utbudet lämnar lite att önska. Inte nog med att filerna kan köpas i olika smaker (jag misstänker starkt att vaniljfil fungerar fenomenalt till det mesta), det finns dessutom fullkornsflingor med torkade bärbitar och CHOKLAD. Varför har ingen SAGT detta? Nästa gång jag blir undanhållen information av detta värdefulla slag så ringer jag polisen. Bad boys, bad girls, what you gonna do when they come for you?

Curb Your Enthusiasm #3

2011-03-01T14:15:00.000+01:00

Larry har kallat en döv kvinnas miniatyrhund för råtta.
Nu ber han om förlåtelse på detta eleganta sätt.

The Green Hornet

2011-02-28T01:02:00.005+01:00

Michel Gondry, i denna kontext förvånansvärt nog, är geniet bakom mustiga skapelser som Eternal Sunshine of the Spotless Mind och The Science of Sleep. I sanningens namn hade jag dålig förhandskoll när The Green Hornet drog igång, men hade jag vetat att Gondry stod med dirigentpinnen så hade förväntningarna skjutit i höjden. Och skjutits ned lika snabbt, tyvärr. Wham bam what the hell man? Förvisso pratar vi om ännu en serietidningsadaption av superhjältar här, denna gången om förmögenhetsarvingen Britt Reid (Seth Rogen) som bondar med hans fars allt-i-allofixare Kato (Jay Chou) och startar en dynamisk tvåmansarmé med tekniska superbilar och rajtantajtan-action under natthimlarna. Men vi vet att det går att skriva vassa, betydande och eleganta superhjältefilmer och The Green Hornet ansluter sig inte till den mer fashionabla samlingen. Ojämnt skådespelad med haltande rytm, tveksam action och en skum schizofren genréstämning bygger Gondry slutligen en film som till sist upphör att fånga uppmärksamheten tillräckligt för att inte förtjäna en suck. Det går antagligen argumentera för att over the top-faktorn höjer The Green Hornet över medel - den är trots allt så spektakulärt överdriven att det allena får en att höja ögonbrynen. Men utan en inre substans dalnar mitt intresse snabbt, och kalaset blir medelmåttigt i ordets fulla bemärkelse.

Och nu, lite hopp

2011-02-27T20:04:00.001+01:00

Travis, med Love Will Come Through.

Situation lagom

2011-02-26T11:55:00.001+01:00

Om jag har några läsare kvar efter förra inlägget så kan jag meddela att tentan gick alldeles lagom okej i onsdags. Det borde bli ett godkänt åtminstone. Jag har aldrig varit en räv med prov av det formatet: det cirkulerar minnen från grundskolan och gymnasiet där jag fullkomligt slet mig igenom alla tester som slängdes på oss. Grejen är inte den att jag inte kan, men situationen blir så lagom obekväm och stressande när man omringas av krafsande pennor och tunga suckar under tidsbegränsning. Hemtentor är bättre! Hemma. Mmm. Hemma är bra. Nu återstår det just en sådan, iallafall för denna hälften av terminen. Är jag igång? Som en fräsig krigarskribent. Kommer det bli strålande? Det kan ni ge er fan på. Ni kan också vara säkra på att jag sabbat nacken på något sätt. Jag vaknade med en alldeles lagom smärta som nu håller i sig lagom länge, vad det verkar. Fungerar sånadär smärtsalvor? Jag har en, men av den dassiga effekten att döma så känns det som att jag strukit på marmelad. Lagom meningslöst.

Lukta stinka

2011-02-26T03:21:00.000+01:00

Bajs. Buu-bee-bibajs, bajseri bääjs, bajs baaajs bajs. Boba babibo bajs båjs bäjs, BAJS. Baaajsi böjs-bajs-båjs, bujs BAJS bejs. Bajsa. Lukta stinka. Bajj. Bubaberibajs. Bubaba? Bajs bajebajj i bajjens bajjebaaaj. Bajs? Bajs! Bajebojs, bajsens bajja med bajs i bajjan. Stinka baajs? Bajsamensan. Bajbaj, bajseribajsens bajsbaajs i bajsans bajsande bajseri, bajsigt baajsig bajsar ni om bajset jag bajsar om. Bajja. Oj oj oj. Bajs! Kattbajs.

TOPP 10: Läderlappen #7

2011-02-22T19:21:00.001+01:00

Den här listan är resultatet av min djupdykning i youtubes uppsättning av Läderlappen-klipp som bedömts efter absurditet och humor och därefter rangordnats. I klipp #7 är våra grandiosa hjältar på väg att bli bostongurka i en slags... maskin... Som trycker noter på papper och... ja. På något sätt är detta en livsfarlig maskin helt enkelt! Finns det då en bättre idé än att lura maskinen med lite scat? SCEBAPU BADU SCEBAP! Nu vet ni alla hur ni överlever en dödlig... musiktryckar...-maskin. ELLER, så rullar man av bandet. (...)

Polygamist? Javisst!

2011-02-21T15:19:00.002+01:00

"Dad Ziona has 39 wives, 94 children, 14 daughters-in-law and 33 grandchildren – all living together under one roof."

Sektledaren Ziona Chana har bestämt sig för att överbefolka planeten helt på egen hand. I fyravåningshuset som alla bor i, tillämpas militärisk disciplin för att hålla ordningen och matlagningen sträcker sig över hela dagen. 30 kycklingar, 60 kilo potatis och 100 kilo ris ska enligt rapporter krävas, och självklart är det kvinnorna som står för denna syssla. Men vi hoppas och tror att Herr Chana åtminstone diskar efteråt... (...)

Ett paket kondomer har väl aldrig varit en så bra present. Eller ska vi säga några ton kondomer - sterilisering, för den indiska snickaren verkar ha fullt upp med sina 39 äkta.. ööh, hälftar.

"He has the luxury of his own bedroom in the house – to which the wives are summoned in turn. He keeps the youngest women near to his bedroom with the older members of the family sleeping further away - and there is a rotation system for who visits Mr Chana's bedroom."

Det är nästan så att man tvivlar på om dessa kvinnor känner sig speciella där i dunderhushållet, men hör och häpna:

Wife Ngaihzuali, 37, adds: "He often calls out for me to apply oil to his hair as he only likes me to do the job. It makes me feel special."

Visst var detta bara ett exempel av trettionio, men jag är säker på att de andra fruarna får sin beskärda del uppmärksamhet. Kanske tånagelklippning? Näshårstrimning? Passionen! Om familjen Chanas fenomen filmatiseras så är soundtracket redan klart.

IT Crowd #5 - Skor

2011-02-19T14:28:00.000+01:00

Idag när solen sprutar ut en försmak av våren så blir jag påmind om mitt behov av nya dojjor. Jag brukade aldrig bry mig om skor en gång i tiden, till motsats från resten av Jordens population, men idag bör de faktiskt ha en viss kvalitet till sig - utseendemässigt OCH komfortmässigt. Det är inte lätt att fixa: Jen i IT Crowd vet.

Tentaångest & knubbsälar

2011-02-17T19:34:00.001+01:00

Inatt låg jag med oöverträffade magsmärtor, allt för ett glas utgången apelsinjuice. Ni vet, den typen av ihärdig plåga som bara ligger där och måste väntas ut. Jag tror att det passerade vid halv tre-tiden, varpå lusten att studsa upp tidigt för plugget inte längre infann sig med samma rigorösa skärpa. Således blev jag hemma idag och har nu en dunderblunderlång helg framför mig. Jag är inte mycket för att missa skola på det här sättet, men äsch! Varför inte när man annars är så pedant med studierna. Däremot måste jag läsa som en RÄV under helgen. På onsdag ligger en litteraturtenta och fläker upp sig och jag är knappast bekväm med hela salstenta-grejen, särskilt inte efter tre terminers muntliga redovisningar som examinationsform. Känns lite omvänt.

Mollie bestämde sig för att jizza utanför lådan inatt också. Igen, kan jag väl tillägga. Hon verkar skämmas så när det händer, för plötsligt ska hon gräva på golvet när hon annars inte brukar gräva över kisset. Problemet är bara att hon doppar tassen i jizzet och allt blir bara äckligt, badabing badaboom. Det är ingen sofistikerad katt jag har. Känns mer som att bo med en hårig, dement knubbsäl.

OC Remix #8 - "Gusty Piano in a Garden"

2011-02-14T20:31:00.002+01:00

Från Super Mario Galaxy (2007, WII). Ett spel som jag förvisso inte satt tänderna i, men musiken står så starkt på egna ben att den blivit oundviklig på webzen. SMG har krönts med den typen av fantastiska melodier som oftast bara går att hitta i 16-bitserans ljudbibliotek, och originalet till denna - Gusty Gardens - är ett formidabelt mästerverk, oklanderlig i sin fulländning. "Gusty Piano in a Garden" ger dock, som alla goda covers bör, en ny spin på arrangemanget med ett vackert och smakfullt piano. Ni hittar den för nedtankning här, och njut för all del av Koji Kondos förlaga här.

TOPP 10: Läderlappen #8

2011-02-12T16:53:00.002+01:00

Den här listan är resultatet av min djupdykning i youtubes uppsättning av Läderlappen-klipp som bedömts efter absurditet och humor och därefter rangordnats. I klipp #8 är vår bombastiska ensemble om två på väg ner i Pingvinens syrabad. Ganska snabbt går det också. Det vill säga, när de inte plötsligt står helt stilla och gör nada i väntan på den bittra undergången. Och det är ju för härligt hur Batman har en lösning på allt, hur långsökt det än kan verka! Om bara verkligheten var så klacksparkande enkel. Med en mantel lite löst för ansiktet kunde man glida förbi livets svårigheter och glassa sig fram till triumf.

Den vuxna ingrediensen

2011-02-10T21:41:00.001+01:00

En virtuos i köket är jag inte. Likt en smartare apa kan jag bre mackor, koka och steka saker men där tar färdigheterna slut. En dag ska jag lära mig att göra lasagne i ugn och då kommer jag att vara en komplett människa. Den ultimata människan med nobelpris, framsida på Times Magazine och hela kitet. Men IDAG, idag lyckades jag faktiskt pussla ihop en förträffligt god kycklingsallad. Förvisso är det något en lågstadiekotte fixar med lite hjälp, men att den blir riktigt god måste ändå ses som en bedrift? Jag mixade och trixade med alla möjliga ingredienser, förstekte och vispade sås med olivolja. Man känner sig så förbannat vuxen varje gång olivoljan åker fram. Den vuxna ingrediensen! Jag vet inte ens vad den är bra för, jag gillar bara att använda den.

Och nu, ett missmo(r)d

2011-02-07T15:50:00.002+01:00

Emiliana Torrini med en äldre dänga. Baby Blue från 1999.
Sällan har musik en sån här påtaglig atmosfär idag.

Her heart is in my mouth
But still keep pounding

Anapka

2011-02-06T13:26:00.006+01:00

Tidigare har jag skrivit om människor utan existentiellt värde och det är dags att ta upp saken igen. Den 40 år gamla åsnan Anapka sattes i selar och tvingades glidflyga 50 meter upp i luften efter en motorbåt, medan åskådare såg på med pekande och skrikande barn.

"The beast could be heard braying loudly in fear for 30 minutes"

Allt detta i syfte att göra PR för parasailing. Låt oss nu gå igenom det här. Dessa människor tog alltså en gammal åsna, spände fast den efter en motorbåt och skickade upp den femtio meter i luften. I trettio minuter. Jag kan bara föreställa mig hur plågsamt selarna måste skurit in i djuret. Och hon skrek. Och barnen fick titta på. Och efter trettio minuter:

"the donkey landed in an atrocious manner: it was dragged several metres along the water, after which the animal was pulled out half-alive onto the shore"

I vissa kretsar blev Anapka berömd för sitt "äventyr i skyn", medan andra instanser rasade över den uppenbara tortyren som skedde i juli förra året. Sedan dess hade Anapka vårdats för stress och nu nyligen dog hon av hjärtattack, varpå veterinären är tvärsäker på att skräckfärden i skyn är orsaken till det labila tillståndet hon var i.

Ställdes någon till svars för dådet? Nej. Ägarna fälldes inte för djurplågeri eftersom Anapkas skador inte var fysiska. Jag fäller dem däremot. De är nu människor utan existentiellt värde.

Materialism för hela slanten

2011-02-04T18:35:00.007+01:00

Det svider att fläka ut min materialism men jag är fast besluten att vara öppen om saken. Hellre det, än att istället smyga omkring som en annan technorunkare och konsumera i smyg. Just nu har jag en W995 SonyEricsson Walkman-mobil som fungerar alldeles strålande, så mitt trånande efter en smartphone känns inte alldeles motiverad OM vi säger så. Hur som helst har jag spänt blicken på mobilscenen de senaste dagarna och rotat fram tre tänkbara kandidater med mina kräsna klor.

1. SonyEricsson Xperia Arc (4,2 tums Braviaskärm och 8MP-kamera)
2. Dell Streak (5 tums skärm av sockrig godhet, dock kass kamera)
3. LG Optimus X2 (4 tums krafthus med dubbla kärnor)

Jag är så sagolikt kluven här. Arc och X2 släpps om någon månad och båda är sexiga bortom allt förstånd. Å andra sidan är Dell Streak redan ute, stor som en halv surfplatta och ska enligt utsagor fungera perfekt för film, musik, spel, telefoni och allt det sköna liret. Visserligen skulle det se ut som att prata med en pocketbok mot örat, men Jag Bryr Mig Inte. Att se på film och TV-serier på resande fot har blivit standard för mig, och W995 har bara tragisk liten skärm i det avseendet. Samtidigt vore det faktiskt praktiskt med en nalle som inte ser ut som en ugnsplåt i jeansfickan. Sedan återstår frågan var jag ska hitta fem tusen kronor. Prostitution? Steget är inte långt från materialismens dekadens.

En Iphone 4 är också BORTOM FRÅGA. Jag må trycka på en viss kåthet för prylar, men jag sjunker inte så lågt som att punga ut två tusen extra för att ha ett äpple på grunkan. Jag kommer aldrig att förstå Apple-fans.

IT Crowd #4 - Stress

2011-02-01T20:31:00.002+01:00

Stress är hemskt. Gänget i IT Crowd vet så väl.

ARE YOU SURE!?

TOPP 10: Läderlappen #9

2011-01-31T13:08:00.003+01:00

Den här listan är resultatet av min djupdykning i youtubes uppsättning av Läderlappen-klipp som bedömts efter absurditet och humor och därefter rangordnats. I klipp #9 är vår dynamiska duo fast i ett spindelnät, på väg att bli delikatesskrubb åt dess ägare. CG-spindeln i Sagan om Ringen hade inget att sätta upp mot de här bad boysen! Eller ursäkta - bad girlsen. Dramatiken flyger som en missil mellan Batmans pedagogiska utspel och skärrade infall. And mine is almost upon me also! Jag älskar hur allting i Läderlappen-serien är som en lek för små barn. FEM TUSEN VOLT, och de blir bara lite paralyserade. Så blir de inte det. :PpPPppP

Love and Other Drugs

2011-01-30T15:13:00.002+01:00

Jag har erhållit en viss respekt för Edward Zwick efter titlar som The Last Samurai och Blood Diamond, även om jag aldrig tappat hakan av förtjusning så verkar han fullt kapabel att snickra ihop filmer som underhåller och berör. Love and Other Drugs är ett nytt tillskott till familjen romantisk dramakomedi, och som så många andra filmer av denna art blir det tämligen ljummet. Jake Gyllenhaal är den oemotståndliga kvinnotjusaren Jamie Randall, vars karriärsstege har inletts med att sälja läkemedel som Zoloft och Viagra åt företaget Pfizer. Mitt i den stormiga framgången möter han Maggie Murdock (Anne Hathaway) som nyligen diagnostiserats med Parkinson, och genom deras sexuella kemi faller han hals över huvud för denna människa vars sjukdom gör henne sluten och svårfångad. Härnäst blir det en fråga för Jamie huruvida hans känslor skulle motstå tidens prövningar med Maggies förvärrade tillstånd. Det hela fungerar ganska hyfsat och de komiska bitarna avlöser de allvarliga tills det mot slutet blir mer av ett regelrätt drama. Vinklingen till läkemedelsindustrin ges förvisso kött på benen men känns inte helt engagerande i slutändan, även om upplägget serverar några underhållande scener. Det som Zwick gör alldeles rätt i Love and Other Drugs är dock karaktärsfördjupningen och det är kul att se hur casanovan Jamie transformeras till den den fromma nallebjörnen vars sköra oskuldshjärta helt binds till en enda människa. Gyllenhaal bevisar här att han besitter ett långt bredare register av skådespeleri än den torra Persienprinsen från senast, och Hathaway gör ett klanderfritt intryck. Kemin mellan dessa lyfter filmen över medel men i slutändan blir den klassiska formeln för denna genre alldeles för lättspådd av en erfaren publik. Vi har sett det förut helt enkelt.

The Tourist

2011-01-30T14:21:00.004+01:00

Vad ska man förvänta sig av en regissör som på allvar heter Florian Henckel von Donnersmarck? Karln har tidigare pusslat ihop en rosad dramathriller under titeln The Lives of Others, Men denna kortlivade framgång kom till ett ballsparkande slut om vi lägger The Tourist på bordet. Vi har här Elise Clifton-Ward (Angelina Jolie) som den mystiska och eleganta kvinnan i full fläkt med att följa instruktioner från en lika mystisk part - att hon ska hitta en vanlig man på ett tåg till Venedig och få de stalkande Interpol-agenterna att förmoda ett och annat om denna oskyldiga turist, matteläraren Frank Tupelo (Johnny Depp). Detta kunde ha blivit intressant om inte Donnersmarck varit så fruktansvärt pretentiös och skitnödig i sin iver att försköna den beniga Jolie och ge filmen atmosfären av en sensuell schampoo/parfym-reklam. I allt detta frustrerande fejkglitter går talanger förlorade till höger och vänster: Angelina Jolie, som inte presterat något bra sedan Changeling (2008), framstår som ett tomt skal och Johnny Depps roll blir på den motsvarande sidan ett platt och smaklöst sömnpiller. Donnersmarcks tanke var onekligen att kräma fram en drömsk och förförande vibb mellan dessa och svepa med tittaren i deras växande känslor för varandra, men det finns inte en tillstymmelse av kemi mellan dem och repliker som "I love you" har aldrig låtit så ekande ihåliga. Det är nästan en regelrätt tragedi att para ihop namn med sådan potential och inte utnyttja möjligheterna. Den arroganta twisten som trycks in mot slutet ska jag inte ens tala om. Medelmåttig smörja, även om Venedig är en vacker syn.

Curb Your Enthusiasm #2

2011-01-28T15:59:00.001+01:00

Det här med att dejta en rörelsehindrad
är en svår nöt för Larry att knäcka.

"Hmm, interesting."

Läskarnevalens martyr

2011-01-27T17:22:00.000+01:00

Engelskan fortsätter med mustiga steg och det har slagit mig hur mycket läsande som kursen har insprängt. Sedan den nyliga starten har jag tuggat i mig minst hundra sidor utöver den sedvanliga kurslitteraturen, och även om det må vara småpotatis för alla läsvirtuoser så är det fortfarande en rejäl bedrift för undertecknad. Jag har aldrig haft någon ordentlig kärleksaffär med litteraturen så alla denna fiction öser nu ner över mina oskuldsfulla läsögon, med jag i mitten som en martyr för alla dessa författares narrativa vrede. Men det verkar fungera, att läsa skönlitteratur sitter på sina behållningar och definitivt i kontrast till den torra kurslitteraturen. Det enda problemet är min impulsiva dåsighet som lätt infinner sig när alla orden står på ett kongaled och börjar sjunga. Det är inte lätt att engagera sig i en text när ögonlocken helst bara vill falla som furor. Att jag sover tveksamt kan såklart mycket väl vara en faktor, men jag har börjat misstänka att jag anstränger mig extra när jag rör mig ute - på något sätt. Som att jag aldrig känner mig riktigt bekväm där ute i samhället, som att jag vore på besök hos en främling och bara ville hem.